Inte glömt

Jag vet att jag varit tyst på bloggen länge. Men det är som att jag har svårt att skriva, svårt att andas och svårt att dela med mig. Jag vill inte var ogin. Men jag behöver lite pause. Jag behöver vara mig.

Jag försöker att leva 2017 som ett år där jag lever på mina villkor och det jag vill är det viktiga.
Jag har två helger i rad spenderat den med vänner. Förra helgen gick jag ut med Jenna på fredagen och var på examensfest på lördagen. Igår kom Emelie över och spenderade kvällen och natten med vin och wook. Jäkligt bra kombo måste jag säga.

Det är som att min inre röst skriker så mycket på mig att jag inte kan göra annat än att lyssna. Vilket är fint. Jag vet att jag inte skriver. Jag skriver endå i en svart bok här hemma för hand. Det är som att jag behöver skriva text för att kunna andas.
Jag har inte glömt er, jag kommer tillbaka.

När 2016 aldrig vill ta slut.

 

Vet ni 2016 var ett riktigt bajsår. Jag kan inte förlåta det än. Det ända som känns bra var resan med jobbet i augusti, mitt jobb,  min spahelg med Lisa i september och att få krama morfar och mamma och Laila.

Resten var ett fruktansvärt bajsår. På riktigt. Jag ska skriva en tenta idag och i morgon. Jag vill grina av utmattning. Jag har några ” rester” på båda kurserna pga dum i huvudet och sjukdom. Juridik är så inte min grej. Pedagogik JA,  Jobbcoachning, JA, administration, JA. Men alltså den juridiken. Åh så himla jobbigt. Jag blir så himla himla himla less.

Jag hade tenta igår. Och en ny idag. Jag hade 6 timmar på mig på den förra och ber till gud att jag klarade den. Jag har 14 timmar på mig på den nuvarande och ber att jag klarar den med. Eller åtminstone att jag klarar en av dem så jag är klar med en av kurserna och får rest på en så jag kan koncentrera mig i lugn och ro. Kan tala om att igår efter första tentan så la jag mig i fosterställning på överkastet och sov och sedan hade jag huvudvärk hela kvällen. Låg i badet, låg i sängen och idag ska jag göra om det. Jag har den här helgen och det jag har i rest som en påminnelse om bajsåret 2016. Ja för många av er var det fantastiskt och ni fick barn och hej och hå. Men för mig var det ett riktigt bajsår av rang.

Tur att nästa helg blir bättre. Då ska jag göra massor med roliga saker med massor med olika människor. Det blir bra det.

Red head is not bead head

img_20170101_180613_932.jpg

Så här blev min färgbomb med kopparrött och ombre. Jag tycker det blev riktigt bra. Det känns fräscht.
Och jag behöver verkligen få känna mig fräsch. På nått sätt är det som att det skriker i mig efter att få vara den jag är nu. Att göra det jag vill göra nu. NU.NU. Det känns som att jag kämpar med mig själv och det liv jag vill leva så fruktansvärt mycket.

Jag känner att mitt liv egentligen har varit en stor kamp under så många år. Med ryggen, med kroppen, med varsel från jobb i den ekonomiska krisen, med skolan, med flytt, med att vara okej med att inte vara frisk och vara funktionshindrad. Min kropp är min kropp. Jag älskar den. Nu. Men jag har kämpat så länge. Jag vill vara mig själv. Jag vill ha ett år fullt av upplevelser och saker jag mår bra av i själen.  På riktigt får må bra av. Jag orkar inte med ett skitår till i mitt liv. Jag gör verkligen inte det.

Därför har jag bestämt mig att i sommar ska jag ha en vecka på torpet. Själv. Ensam, mamma ska få vara där om hon vill men jag ska vara där. Jag ska andas i skogens sus och dus. Under björkarna och granarna. Jag ska göra saker som jag mår bra av så i vår ska jag gå en kroki kurs. Jag målar mer akvarell. Jag ska inte studera. Jag ska försöka gå på gym och lära mig ”älska det”. Jag försöker hitta tillbaka till urkraften som är jag.

Mitt hår 

Under många år var jag koppar och rödhårig.  Jag började färga håret som 11 åring och slutade när jag var 25 för att jag ville se hur min riktiga hårfärg såg ut innan jag blev gråhårig.  Nu är jag 33 år och har inte ett enda grått hår än.  Så i år har jag haft slingor varit rosa hårig och nu så kommer jag bli kopparfärgad till nyåret. Jag tror det är en del av att hitta tillbaka till mig igen.  Att vara jag.  Den jag är på iktigt.  Och nej jag kommer inte raka av mig håret som Brittan.  Jag ska bara tillbaka till mina koppartoner.  Jag vill vara jag.  Jag vill hitta mig igen. Lyssna på min inre röst och den vill vara kopparfärgad.  Så när alla andra spenderar nyår i finstassen med paljetter så ligger jag just nu med inpackning i håret och har just sköljt ur håret en koppar färgbomb.  Jag ska gå in i 2017 som mitt inre jag fast på utsidan. Hoppas min ombre gör att det blir så där läckert som jag vill att det ska bli.  Och jag var och klippte mig i torsdags. Så det blir toppenbra.  Håret är fräscht och kommer klara en färgbomb och kopparfärgat 

Gott nytt år

Jag är en person som har ångest. Inte ångest som att jag behöver sitta i en garderob och gömma mig för världen ångest. Utan jag har separationsångest. Resefeber och ångest.

Jag har alltid älskat julen och hatat nyår. Det händer alltid dåliga saker på nyårsafton. Alltid dåliga saker. I år är min man sjuk, förra året var han sjuk, året innan fick min morfar en stroke och dog nästan. Året innan dess opererades min man för ett hundbett i fingret som hade blivit så infekterat trots olika antibiotikakurer att de fick öppna upp och skölja ur infektionen. Året innan var han ensam på nyår för att pappa skulle hem. Så han satt där i en lägenhet och jag var ensam i Västerbotten.

Jag vet inte. Nyår är svårt för mig. Nyår är bittra barndomsminnen som äter upp mig inifrån. Som aldrig är något roligt. Så i år. När han ligger inne i sängen, hostandes och astman piper i lungorna på honom. Sitter jag vid mitt skrivbord. Målar akvarell och har bara sovit hela dagen. Inte gjort nått annat än sova, måla, sova, måla och så var jag till affären och handlade sallad, tomat och en sådan där beta som är röd på utsidan och vit på insidan och sockerärtor.

Jag vet inte. Nyår. Någongång skulle jag vilja ha ett jättekalas. Vara på sådan där häftig fest och bara parta hjärnet. Någon gång skulle jag vilja få må bra på nyår. Jag hoppas att 2017 blir ett sånt år för mig. Ett må bra år. För 2016 har inte varit snällt även om det har varit otroligt stärkande. Så har det varit otroligt tufft på så många sätt. Jag tror att 2017 kommer bli tufft med. Men jag hoppas jag går ur nästa år som en starkare och lyckligare människa.

Lucka nummer 21: Vilken restaurang vill du besöka härnäst?

Jag skulle vilja besöka den där sushirestaurangen i Stockholm som kom med i Michelinguiden. Jag vet, antagligen kommer jag inte kunna äta så mycket där för man sitter i sittningar. Men ÅH upplevelsen. Det skulle vara grymt roligt.

Egentligen skulle jag vilja uppleva en restaurang som är en upplevelse. Med bra människor, dricka vin( okej cider för mig eftersom jag typ kan dricka ett glas vin en hel kväll och fortfarande ha halva glaset kvar) och bara prata och lyssna en hel middag. Det är liksom människan jag vill uppleva i restaurangbesöket. Det vore helt underbart. Att inte jäkta igenom, sedan resa sig och gå utan bara fortsätta hela kvällen. Ge mig minst 6 timmar så jag orkar en tre rätters med små portioner och bara prata, umgås, skratta och ha det mysigt. Det är nått jag drömmer om. Det skulle vara fantastiskt att uppleva det så.

wp-image-1725643450jpg.jpg

Lucka nummer 20: Vilken tid i livet har varit din bästa så här långt?

Det här året har varit både det bästa och ett av de värsta i mitt liv.  Jag vet inte om någon tid har varit den bästa i mitt liv. Kanske i år och 2015. Det känns som två bra år och fruktansvärda på samma gång. Jag har vuxit så mycket på en och samma gång. Så min bästa tid är faktiskt nu. Jag har haft en tid då jag varit väldigt skör inombords, fått omvärdera den jag är och vad jag vill.

Men ändå har sedan 2013 varit bra för mig, de har stärkt mig som människa och jag känner mig själv bättre. Så hur ont min steloperation än gjorde så var den värd det. Hur jobbigt året än har varit har den gjort mig starkare.  Jag har fått ställa mig tuffa frågor. Jag tror faktiskt inte att det kommer bli ett lättare år nästa år men jag kommer vara starkare.

Jag har fått tillbaka en del av kontakten med min pappa. Vilket varit så jobbigt. Min svärfars död har varit jobbigt. Jag har fått omvärdera hela mig själv. Precis hela mig själv och jag har inte gjort den värderingen klar än. Inte på långa vägar. Det är jobbigt det här själsliga men det är nått jag måste göra.

Men endå skulle jag inte vilja vara utan de här åren efter 2013. Jag känner mig både som en feg person och så otroligt mycket starkare i den jag är.

wp-image-648961250jpg.jpg